Varför skriver man kriminalromaner?
Möjligen av samma orsak som så många läser dem. Är man det minsta intresserad av existentiella frågor, liv och död, etik och moral och vad som rör sig i människor – inte minst i deras mörkaste skrymslen. Ja, då läser man litteratur i allmänhet och kriminalromaner i synnerhet.
Eller så gör man som jag. Skriver egna.

Jag föddes 1949 och tillbringade mina första levnadsår på en prästgård i Jämtland och de följande i en lägenhet i Göteborg, staden som jag blivit trogen sedan dess och där min far bland annat var fängelsepräst. Det var förmodligen då det första fröet såddes till det som många år senare skulle bli en hel serie romaner om ond bråd död…
Mer än en gång lyssnade jag nämligen, nyfiken som jag var redan på den tiden, till samtal mellan mina föräldrar där olika tragiska människoöden bakom fängelsemurarna ventilerades. Givetvis något som stannade inom familjen (en präst har tystnadsplikt). Det var många fantasieggande historier som lagrades i minnet…
Efter en fil kand på Göteborgs universitet i svenska med inriktning på litteraturvetenskap och historia (ekonomisk historia) valde jag mellan en akademisk karriär och journalistiken.
Idag är jag lika mycket författare som journalist.
Jag är gift med Margareta, som är min bästa vän och dessutom äger Sveriges vassaste rödpenna. Hon granskar, stryker och förbättrar ständigt i mina manus.
Vi har två fantastiska döttrar och två helt underbara barnbarn. Till familjen hör också Sveriges lataste hund – en Shetlands Sheepdog, som under sina ändlösa promenader där han omsorgsfullt utforskar varenda tänkbart doftspår, ger mig gott om tid att tänka ut mördande intriger.
En av orsakerna till att jag började skriva kriminalromaner som i stor utsträckning handlar om utsatta kvinnor är rädslan som jag ständigt har levt med under barnens uppväxt. Rädslan för att det ska hända dem något. En slags terapi om man så vill.

Huvudpersonerna i alla böckerna är en grupp vid länskriminalens spaningsrotel i Göteborg. En av dem jag gillar mest är Fatima Wallinder. Hon är född i Somalia, men adopterades som treåring av ett svenskt läkarpar, som tog henne till Sverige.
Fatima Wallinder har ingen egen familj om man undantar adoptivföräldrarna. De har alla dödats under de uppslitande klanstriderna i hennes krigshärjade hemland. Hon har svårt att finna sig till rätta i Sverige. Hon känner sig kluven med två identiteter och bär en stor sorg över att hennes biologiska familj inte lever längre. Hon har svårt med sina relationer till män, men har ändå lyckats göra karriär inom den svenska polisen.
Jag vill att Fatima ska vara en förebild för alla de invandrartjejer som har svårt att ta sig fram i ett främmande land.
Jag hoppas att ni tycker lika mycket om henne som jag gör. Fatima kommer att ta över mer och mer av huvudrollen i mina böcker från kommissarie Sören Högström, som är en medelålders vit man, gift för andra gången och med uppenbara problem att hantera sitt känsloliv.