KAPITEL 1
Det låg en cykel innanför grinden på gräsmattan till höger om den krattade grusgången. En röd damcykel.
Oskar Lagerström såg den när han steg ur sängen och drog upp persiennerna. Han blev stående vid fönstret. Strök sig över den grå skäggstubben, gnuggade ögonen och tittade igen.
Cykeln låg kvar. Det var tio meter från fönstret där han stod fram till grinden av svart gjutjärn. Hans syn hade det aldrig varit något fel på. Han såg att det var en damcykel. Framhjulet och den högra delen av styret med ett svart handtag stack rätt upp, som om någon hade vält eller i stor hast kastat den ifrån sig. Det märkliga var att grinden var stängd och att det inte syntes några spår på grusgången.
Hur hade den hamnat där, precis innanför Oskar Lagerströms häck? Det sysselsatte hans tankar den närmaste halvtimmen under tiden han kokade kaffe, tog fram bröd och pålägg och åt sin frukost.
Först efter andra koppen gick han till brevlådan för att hämta tidningen och passade då på att granska den röda damcykeln närmare. Hur noga han än tittade kunde han inte upptäcka några märken på grusgången efter cykelhjul.
Han stod med tidningen under armen och begrundade detta en stund. Kliade sig i den gråbruna hårkransen, skakade på huvudet och gick tillbaka in i huset, sparkade av sig träskorna i farstun och hällde upp en ny kopp kaffe.
Oskar kände ingen som ägde en damcykel. Det var tio år sedan han hade känt någon kvinna över huvud taget. Men det var märkvärdigt det här med cykeln. Han tvingade bort tankarna. Var det ett tecken på att han höll på att bli galen på riktigt? Tio år. Under hela den tiden hade han balanserat på gränsen.
I ett par sekunder förlorade han sig i ett då som var bra mycket annorlunda än det nu han levde i. Men bara ett par sekunder, sedan tvingade han tillbaka tankarna.
Tids nog skulle mysteriet klarna. Han hade inte bråttom. Det kunde inte gärna vara något annat än en märkvärdig slump.
När han hade läst färdigt tidningen tittade han på köksklockan. Fem minuter i tio. En timme och fem minuter kvar.
Oskar var en man av principer. Han kunde tygla sig för det mesta. Dagens första sup tog han aldrig före klockan elva. Den andra klockan ett. Den tredje klockan tre, den fjärde klockan fem och den femte och eventuellt sjätte, när han gick och la sig efter Aktuellt. På det sättet fick han dagarna att gå och lyckades hålla minnena ifrån sig någorlunda. Inte helt och inte alltid. Men nästan. Och han var som sagt en man med principer. När det blev som värst tog han på sig jacka och mössa och gick en lång promenad till sjön och tillbaka. Det var en sträcka på ett par mil och det brukade räcka för att göra honom tillräckligt trött, så att tankarna hölls på avstånd. Det kunde bli flera promenader vissa dagar, men sällan fler supar. Det märkliga var att hälsan stod honom bi. Det var ödets ironi att han, som egentligen inte ville leva, var friskare än de flesta. Framför allt jämfört med andra i hans kategori. De som normalt framlevde sina yttersta dagar på parkbänkar, i trappuppgångar och unkna källare. Han hade sitt hus och sin trädgård. Det var den enda skillnaden. Han behöll huset för minnenas skull. Utan dem kunde han inte leva hur plågsamma de än var. Minnena av Lise och Felicia.
Han undvek allt samröre med grannarna och övriga invånare i samhället. Därför besökte han affären endast en gång i veckan, varje måndag klockan nio när den öppnade. Den var då garanterat tom på kunder och han slapp prata med någon. Därefter gick han till Systembolaget. Spriten hade han råd med, eftersom han inte köpte så mycket annat.
När Oskar uträttat sina ärenden promenerade han hem. Folk var vana att se honom komma gående i sin lätt hukande gång med den slitna rocken över de magra skuldrorna, sommar som vinter. Många undrade över vem han egentligen var, men ingen frågade. Inledde man ett samtal, visste man inte hur det skulle sluta. Det kunde kanske bli obehagligt. Tänk om han trängde sig på? Då kunde man bli sittande där med ett psykfall, nej den risken ville ingen ta.
Klockan var halv tio och Aktuellt var slut. Oskar reste sig för att stänga av teven. Tog ett snedsteg och höll på att halka på den slitna mattan mellan den fläckiga fåtöljen och TV-apparaten. Trots det kände han sig inte berusad, men det kröp i kroppen. Ikväll behövde han mer för att komma till ro. Det var det där med cykeln i trädgården. Oskar Lagerström gick ut i köket, tog fram ett dricksglas och gick till skåpet där flaskorna stod bakom en påse vetemjöl och ett halvt paket havregryn. Han sträckte in handen, tvekade, drog tillbaka den. Efter några sekunder förvandlades handen till en magnet och flaskan till en burk järnfilsspån. De kunde helt enkelt inte motstå varandra. Han vred av korken och hällde halva glaset fullt. Tog burken med sömntabletter, skakade fram två med darrande händer, la tabletterna på tungan och svalde ner dem med en försvarlig klunk brännvin. Det sved och brände och tårarna vällde fram. Han tömde glaset och satte ner det på diskbänken med en smäll. Andra klunken kändes bättre. Han fyllde glaset på nytt, till brädden. Det tog lite längre tid att svälja innehållet den här gången. Han tog fram en brödbit ur burken, som stod till höger om diskbänken. Tuggade och svalde utan smör eller pålägg. Han silade brännvinet genom det uppblötta brödet i gommen. Det gick fortare och lättare ner då. Efter några minuter kändes huvudet mjukt och lätt.
Detta var ett grovt avsteg från hans principer. I morgon skulle han gå till sjön fram och tillbaka två gånger. Han drog av sig skjorta och byxor och dråsade i säng.
Han sov tungt och hörde inte knäppet från låset i källardörren och det svaga gnisslande ljudet från de rostiga gångjärnen när dörren öppnades.
