KAPITEL 1
KLOCKAN VAR HALV två på natten när telefonen ringde. Han vaknade vid första signalen men svarade inte direkt, kollade på displayen vem det var. Skyddat nummer. Han lyfte luren och lyssnade utan att säga något.
– Hallå, sov du?
– Vad fan tror du när du ringer mitt i natten, vem du nu är, svarade han ilsket.
Han var irriterad. Han kände inte igen rösten. Vem hade hans nummer? Var det en felringning? Han avvaktade.
– Du ska göra mig en tjänst.
– Varför i helvete skulle jag göra dig en tjänst? Jag vet ju för fan inte vem du är.
Han tänkte slänga på luren, men hade en svag aning om att det inte skulle hjälpa. Inte ens om han drog ur jacket. Det var ett sådant samtal.
– Det kommer du aldrig att få veta, fortsatte rösten.
– Jag vet däremot allt om dig. Så mycket så att det räcker för tio år. Eller varför inte livstid? Kosovo, Tjetjenien, Angola och Somalia också, om jag inte är felunderrättad. Plus en del småkrafs i Tyskland. Du har sett en del av världen, va? Tillräckligt kanske, för att du skall få leva på minnen resten av ditt liv. Krigsförbrytartribunalen i Haag eller svenskt fängelse, det är bara att välja.
Han svettades under armarna. Det luktade fränt.
– Vad vill du att jag ska göra? Och vad har jag för garantier för att få vara ifred för dig efteråt?
– Mitt ord. Det räcker. Jag vet var du befinner dig. Inom några dagar får du besked. Sköter du ditt jobb väl, skall du också få bra betalt. Jag ser verkligen fram emot att få samarbeta med dig!
Samtalet bröts, men han låg kvar med luren slappt hängande i handen. Till slut reste han sig och gick ut i köket. Värmde vatten i en kastrull och lade i två tepåsar. När vattnet började sjuda tog han av kastrullen och hällde det i en kantstött kopp.
Tankfullt blåste han på muggen innan han läppjade på det starka teet. Det var ett samtal som plötsligt hade förändrat hans liv totalt. Som gav honom en overklig känsla av att vara iakttagen. En spricka hade uppstått i hans, som han trodde, ogenomträngliga fasad. Hans identitet var röjd och det var oförlåtligt. En annan människa, kanske flera, visste allt om honom, utan att han själv hade en aning om vem eller vilka. Det var mycket obehagligt. Det gjorde honom förbannad. Och rädd. Han brukade inte vara rädd. Fruktan hade han sett många gånger, men det var i ögonen på sina offer. Han hade också känt lukten av den. Fruktan luktade på ett speciellt sätt. Den skänkte honom en berusande känsla av makt. Han kände aldrig något medlidande, kunde inte föreställa sig dödsskräcken hos den människa vars liv han just då hade i sina händer.
Den ovanliga känslan av rädsla klingade sakta av. Det var bara en tidsfråga, så skulle han få reda på vem det var som hade ringt och gett honom uppdraget. Med de kontakter han hade skulle det inte bli så svårt. Och då…
Så långt kommen i tankegångarna kunde han slappna av. Han tittade på köksklockan. Halv tre. Det var fortfarande mörkt. Han tittade ut genom köksfönstret, det var tyst och lugnt. Gräsmattan var daggvåt och en lätt dimma låg som en tunn slöja över marken. Han öppnade fönstret och drog in den friska nattluften djupt i lungorna. En enstaka bil passerade på gatan 50 meter från hans fönster.
Han hade haft en enorm tur som fått det här andrahandskontraktet. Han trivdes bra i lägenheten och med omgivningarna i stans mer fashionabla delar. Synd bara att han inte skulle stanna så länge…
