PROLOG
Blicken kastar sig oroligt över nejden för att fånga upp minsta rörelse, tecken på mänskligt liv, att någon är vaken och ser honom. Allt är lugnt. Utom vädret. Det passar honom perfekt.
Han smyger hukande längs skogsranden där han sugs in i mörkret. Vinden biter i kinderna och han drar ner huvudet mellan axlarna. Den tunna jackan värmer inte. Han har tänkt ut allt in i minsta detalj, utom den infernaliska kylan. Den hade han gärna avstått från. Det är minusgrader trots att det är vår enligt almanackan. Hans svarta lågskor gör avtryck i det tunna lagret av snö som virvlar över marken. Han vänder hastigt på huvudet och konstaterar att vinden sopar igen spåren efter bara några sekunder.
Han småspringer för att få upp värmen. Kastar ett öga på armbandsuret och konstaterar att det är gott om tid. Klockan är halv tre och planet från Landvetter lyfter först 7.05.
Han har ställt hyrbilen flera kilometer från huset, som en ren försiktighetsåtgärd. Han vill inte att motorbullret ska avslöja honom.
Tröttheten sköljer som en våg genom honom, han behöver en lina till, nu omedelbart. Måste vara på topp, taggad, oövervinnelig. Men det går inte här och nu. Kolan ligger i bilen. Han låser upp och går in, tar av sig skorna för att inte skoavtrycken ska avslöja honom.
Skenet från ficklampan spelar över hallen. Han blir stående några sekunder och funderar över var han ska börja leta. Arbetsrummet, förstås. Han smyger uppför trappan, trots att han vet att han är ensam i huset.
Eller?
Det knäpper i golvet, är det vinden och kylan som får träet att röra sig?
Han släcker lampan och drar sig ljudlöst närmare väggen. Mörkret ligger som en svart hinna över ögonen. Han försöker lokalisera ljudet, svetten sipprar fram ur armhålorna.
Han kommer att tänka på planet som ska lyfta om ett par timmar – med honom ombord. Det är en helt befängd tanke under omständigheterna.
Han är inte längre ensam i huset. Han känner det. Alltså är sannolikheten för att han över huvud taget ska komma till Landvetter lika med noll, såvida inte …
Långsamt träder konturerna av rummet fram.
Under några evighetslånga sekunder passerar hans liv revy som en gammal repig journalfilm i svartvitt.
Han har aldrig funderat över meningen med livet. Å andra sidan har han heller inte funderat över meningen med att dö. Och något mer meningslöst kan han inte komma på. Alltså tänker han inte dö. Handen trevar över skrivbordet. Skaftet av en papperskniv sticker upp ur en pennhållare. I nästa ögonblick har han den i handen. Stryker med fingret över spetsen. Nog är den vass tillräckligt. Hoppet sipprar som friskt syre genom ådrorna. Med den släckta ficklampan i ena handen och papperskniven i den andra går han långsamt mot dörren. Han behöver inget ljus, han kan varenda vrå i huset.
För varje dröjande steg nerför trappan blir han mer och mer övertygad. Han ser inte någon, hör inga ljud. Men han vet.
Den första chocken av rädsla som fått håren att resa sig har klingat av. Varenda muskelfiber är spänd. Han är beredd att fly – eller att slåss för sitt liv. Det är tre meter till ytterdörren kanske fyra-fem till altandörren. Två val, femtio procents chans.
Ett par svettdroppar letar sig ner i ögonen. Han blinkar några gånger och stryker bort dem med ärmen, stoppar ner ficklampan i jackfickan och är med tre snabba steg framme vid ytterdörren.
I samma ögonblick han vrider om låskolven hör han stegen.
Han vänder sig om, för upp vänsterarmen som skydd för huvudet, vräker sig framåt och måttar ett hugg med kniven.
RESAN TILL SVERIGE 1944
Ljudet från sirenerna borrade sig genom tak, väggar och fönster, in i hans trumhinnor. Han hoppade upp från madrassen och drog på sig tröja och byxor. Mor och lillebror var redan påklädda.
– Skynda dig, manade hon.
De var redan på väg nerför trapporna. Han drog på stövlarna och satte på sig jackan och mössan. Den här gången skulle han inte glömma vantarna.
Det luktade kål och urin i porten. En doft han var så van vid att han inte längre la märke till den. Det olycksbådande ljudet ven mellan väggarna, tjöt i gator och gränder och jagade människorna ur husen. Många hade inte ens hunnit klä på sig där de tog sig fram så fort de orkade. Det var som om djävulen flåsade dem i hasorna med sin pipande andedräkt.
Han var snart ute i skogen, men mor fortsatte att springa med lillebror på armen. Han tappade mössan och kylan nafsade omedelbart i nacken och i örsnibbarna. Han vände sig om, tog upp mössan ur snön, skakade av den och satte den på sig. En dov knall rullade mot honom mellan träden. Ett eldklot lyste upp morgonhimlen. Han var nära att kastas omkull av ljudvågorna.
– Mor, mor, snyftade han. Han sprang så snabbt han kunde åt det håll där hans mor och lillebror försvunnit.
Skuggor rörde sig mellan träden. Någonstans där framme fanns mor och lillebror. Ljudet av nya krevader knuffade honom allt längre in i skogen. Någon bredvid honom snubblade på en rot och svor högt, andra viskade upprört till varandra.
Där! Äntligen. Han upptäckte mor och lillebror hukande bakom en stenbumling tillsammans med några andra och en våg av lättnad for genom honom.
De kunde inte återvända hem förrän sent på eftermiddagen. De gick långsamt och huttrande. Kylan hade spettat och grävt igenom lagren av tyg in på bara huden. Han hade inte stått ut länge till. Fingertopparna var stela och värkte, fast han hade tumvantarna på.
När de kom hem värmde mor soppan från i går. Den var tunn och smakade salt. Några bitar kål och potatis simmade runt i den vattniga buljongen. Det var enda målet han fick den dagen.
Sängen där mor och lillebror sov tog upp den största platsen i det enda rummet. Själv sov han på en madrass nära spisen. Mor hade späntat stickor till brasan och en behaglig värme kröp över golvet. Det var inte alltid de hade ved, men i kväll tycktes det finnas tillräckligt för att mor skulle kunna elda i spisen.
Efter maten hade han satt sig med sin läxa. Den här dagen hade han inte kunnat gå i skolan, men han hoppades kunna göra det dagen därpå. Han tyckte om att läsa och skriva. Hans mor nickade gillande åt honom där han satt i sitt hörn som han gjort i ordning till sig själv intill sovmadrassen med en trasig matta, en filt och en kudde. Här förvarade han sina skolböcker och de få leksaker hans far snickrat ihop åt honom. Utrymmet var bara någon kvadratmeter stort. Men det var hans eget.
Han satt djupt försjunken i boken när det knackade på dörren. Han tittade på sin mor som förvånat såg upp från sin stickning. Det kom sällan eller aldrig någon och besökte dem sedan far dragit ut i kriget. Var det far som var på dörren? Varför knackade han? Far brukade ju komma instormande i en doft av svett, jord och krutrök som stack i näsan och först krama om mor och sedan lyfta upp honom i sin breda famn.
Han såg sin mor resa sig och öppna dörren. Nyfikenheten drev honom på fötter och han tassade ljudlöst fram för att se vem det var.
Två män i gråa uniformer fyllde hela dörröppningen. Hans mor steg bakåt och neg in dem i rummet. Hon bad dem sitta ner och ursäktade sig för att hon inte hade något att bjuda på.
De båda männen la sina uniformsmössor på bordet och sa till mor att sätta sig. De böjde sig fram och talade lågt med henne och trots att han ansträngde sig kunde han inte uppfatta vad de sa.
Efter en kort stund tog de sina mössor, gjorde honnör och gick. Mor blev sittande kvar, hennes axlar skakade. Han gick fram till henne och frågade vad de hade sagt.
– Far kommer aldrig mer tillbaka. Ryssen tog honom.
Han hörde knappt de sista orden, hennes röst dog ut i en viskning. Men han hade hört talas om ryssen och förstod att det var farligt.
Han somnade inte den natten. Han låg och väntade på tjutet från sirenerna. Till och med det skulle vara bättre.
Morgonen därpå bad hans mor att han skulle vänta medan hon tog med sig lillebror till grannfamiljen. De skulle passa honom en stund. Han undrade varför, men frågade inte. Mor kom snart tillbaka och sa till honom att han skulle fara till Sverige där han skulle kunna äta sig mätt varje dag.
– Där det inte är krig, elände och fattigdom.
– Jag vill inte resa, sa han, men mor tog honom i handen och ledde honom nerför trapporna utan att bry sig om hans protester. I den andra handen bar hon en kappsäck där hon stoppat ner hans få tillhörigheter och kläder.
Han var trött när de kom fram till järnvägsstationen. Ett ånglok stötte väsande ut svart rök när det långsamt gled in på spåret med ett skärande gnissel. En rad brunmålade vagnar var kopplade till loket och i varje fönster fanns det ansikten som tittade allvarligt på honom.
Han höll sin mor krampaktigt i handen. Han ville hem till sin egen lilla vrå där han kunde sitta med sina böcker och ritblock.
Nu stod tåget stilla och dörrarna for upp med ett väsande ljud.
– Gå på nu, uppmanade hon. När du kommer fram tar snälla människor hand om dig.
Mors röst var tjock, han såg upp i hennes ögon. De var mörka och blanka, men hon grät inte som kvällen innan när hon hade fått beskedet om far.
Han försökte slippa undan, men hon tog tag i honom och föste honom uppför trappstegen. Sedan satte hon ner kappsäcken vid hans fötter.
– Var rädd om lappen du har om halsen. Den talar om vem du är och vart du ska. Tappar du den kanske du kommer bort, sa hon och kramade honom hårt. Han klamrade sig fast vid henne. Gå inte, lämna mig inte mor!
Hon drog bort hans armar när ångvisslan tjöt. Så hoppade hon ner på perrongen, dörren stängdes och tåget satte sig i rörelse. Han stod kvar vid fönstret och såg efter henne tills hon försvann i myllret av människor.
Han hade nyss fyllt åtta år.
Det hade hunnit bli kväll när tåget rullade in på Göteborgs centralstation. En kvinna i uniform gick genom vagnen och uppmanade alla att stiga av och ta sitt bagage med sig och sedan stanna kvar på perrongen tills någon kom och tog hand om dem.
Han blev stående länge med kappsäcken vid fötterna. Det ena barnet efter det andra försvann. Det var mörkt och kallt, snöflingor yrde och dansade i skenet från lyktorna.
Långsamt tömdes perrongen på folk. Till slut var det bara han kvar. Han satte sig på en bänk och grät förtvivlat. Hur länge han suttit där visste han inte, när en man och en kvinna stannade framför honom och läste på hans namnskylt. Mannen var stor och såg sträng ut. Kvinnan var liten och rund och bar svart kappa och en svart hatt. Hon log och pekade mot en bil som stod uppställd på trottoaren utanför stationen. Hon vinkade åt honom att följa med. Han reste sig, tog sin kappsäck och gick långsamt efter. Han undrade vilka de var, men vågade inte annat än följa med. Annars skulle han ju bli ensam kvar på stationen mitt i natten. Han satte sig försiktigt i baksätet, såg sig omkring i den stora bilen och drog in lukten av olja och läder. Han hade aldrig åkt bil och spänningen gjorde att han till och med glömde bort att tänka på mor. Det var mannen som körde. De pratade lågt med varandra och ibland vände sig kvinnan om och log mot honom.
Han förstod inte vad de sa.
När bilen stannat och de stigit ur tog kvinnan honom i handen och ledde honom fram till huset. Det lyste i fönstren.
– Välkommen till ditt nya hem, sa hon. Här kommer du säkert att trivas.
Han förstod inte.
En pojke kom ut ur ett av rummen och ställde sig och glodde. Han var mycket större och kraftigare än han själv. Pojken sa något till honom. Han skakade på huvudet. Pojken gjorde en grimas och pekade med fingret mot sitt huvud. Sedan flinade han.
Han fick sitta vid köksbordet och äta kvällsmat ensam. Efter en stund kom kvinnan tillbaka in i köket och frågade om han var färdig.
– Kom ska jag visa dig var du ska sova, sa hon och tog honom i handen.
När de gick genom rummet kände han den större pojkens blickar i ryggen. Han vågade inte vända sig om.
