KAPITEL 1
Han drog in doften av gräs, barr och jord. Det stack i näsan och han var nära att nysa.
Spände kroppen och klämde med fingertopparna över näsryggen tills retningen gick över. Så böjde han försiktigt undan en av grenarna för att få fritt synfält. Koncentrerade sin uppmärksamhet mot huset närmast den lilla skogsdungen.
Från platsen han valt kunde han se rakt in i sovrummet. Böjde han sig några centimeter åt sidan, såg han den bortre väggen med en spegel som gick nästan från golv till tak och en del av den breda sängen, som stod mitt i rummet.
Beatrice Larsdotter gick fram till fönstret och drog ner persiennerna. Hon kastade håret bakåt i samma ögonblick. Det långa, mörka håret.
En svettdroppe letade sig ner från hårfästet och han strök sig över ögonen med baksidan av handen.
Han stod kvar ytterligare någon minut och stirrade mot de nerdragna persiennerna innan han försvann som en skugga mellan träden.
Ögonblicket var inte inne. Hans tid skulle komma. Deras tid.
***
Solen stod redan lågt när Beatrice Larsdotter vaknade, stel och svettig. Dåsigheten rann av henne tillsammans med det ljumma duschvattnet. En halvtimme senare var hon klädd och sminkad. Hon kände inte alls för att laga mat – det fick bli ett restaurangbesök. Eller varför inte låta Patrik och Annika bjuda på middag? De hade inte setts på månader.
Patrik Larsson var Beatrice tre år äldre bror och totalt omusikalisk. Tondöv kallade Beatrice honom. Märkligt med tanke på att hon själv hade begåvats med en sällsynt musikalitet och ett brinnande intresse för att bli något inom musikens värld. Dock hade hon inte valt att slå in på den breda vägen och göra karriär i popbranschen via teves dokusåpafabriker. Hon hade börjat spela violin vid fyra års ålder, omedelbart betraktats som underbarn, spelat offentligt när hon var tio-elva år och försakade allt för musiken under hela sin uppväxt. Belöningen hade inte uteblivit. Numera betraktades hon som en av världens ledande violinister och spelade ofta med de största och mest berömda symfoniorkestrarna.
Patriks begåvning var av det mer tekniska slaget. När hon hade suttit med violinen under hakan hade han pillat med datorer och visat lika stor fallenhet för programmering som hans syster för violinen. Patrik hade startat sitt första IT-företag redan under gymnasietiden och kunde väl betraktas som underbarn han också, på sitt sätt. Båda syskonen var med andra ord sällsynt lyckligt lottade – dessutom utrustade med föräldrar som alltid stöttat och uppmuntrat sina barn.
Annika, Patriks fru, var mer jordnära och enkel till sin natur. Hon kunde väldigt lite om musik i allmänhet och klassisk musik i synnerhet. Datorer förstod hon sig inte heller på, men hon var en klippa på att fixa allt som krävdes för att få ordning och struktur på både sitt och Patriks liv. En sansad och balanserad kvinna, som dessutom såg bra ut med sitt blonda krusiga hår och stora violblå ögon. Hon älskade barn och arbetade som förskollärare långt innan hon träffade Patrik. Att de skulle skaffa egna barn så snabbt som möjligt, var en självklarhet för henne och så småningom också för Patrik. Deras dotter Louise hade precis fyllt fem år och var sin mamma upp i dagen med sitt blonda, lockiga hår och stora, blå ögon. Patrik var – med rätta – stolt över sin lilla familj.
Annika svarade efter andra signalen.
– Så kul, att du är hemma! Kan du inte komma över och äta med oss, sa Annika när hon hade hämtat sig efter den första chocken.
– Exakt vad jag hoppades att du skulle säga. Jag kommer direkt!
Beatrice log för sig själv. Hon hade tagit på sig jeans och en enkel vit topp. Det var skönt att slippa att klä upp sig för att gå ut. Just nu ville hon inget hellre än att bara vara. Slappa och vara sig själv. Och det kunde hon med Patrik och Annika, bättre än med några andra.
Hon tog en extra tröja över armen – det kunde bli kyligt senare på kvällen, men hon ville hellre tillbringa kvällen på Patriks och Annikas altan än inne i huset.
Hon visslade refrängen ur Tjajkovskis Valse de Fleurs när hon satte på larmet och låste ytterdörren. Det var länge sedan hon kände sig så lugn, glad och harmonisk.
Patrik och Annikas hus låg bara några få meter från hennes eget på samma gata. Mycket praktiskt med tanke på att hon bodde ensam och ofta var bortrest.
Patrik blev glad och överraskad när han fann sin syster sittande i det nyrenoverade Marbodalköket med bord och stolar från designfirman Heed & Tom, småpratande med hans hustru över ett glas vin.
Han gav Beatrice en välkomstkram så att hon var nära att tappa glaset.
Efter maten satte de sig på altanen med en kopp kaffe. Beatrice hade Louise i knäet. Hon älskade den lilla flickan som sin egen dotter.
Patrik och Annika ville höra allt om turnén, vilka platser hon besökt och hur publiken hade varit. Det gick inte att ta miste på hur stolta de var. Ett par timmar senare tog både orden och orken slut – turnén, som börjat i Paris och slutat i Moskva, hade varit slitsam och den långa flygresan hem hade dessutom tagit på krafterna.
– Nej, nu måste jag hem och sova. Annars är jag inte i form till i morgon kväll. Det är en alldeles speciell känsla att spela på Carlstens fästning.
Hon såg drömmande framför sig. Minnena från tidigare konserter på Marstrand fick henne att le.
Annika gick in för att lägga Louise. Beatrice och Patrik satt kvar och småpratade ännu en stund. Patrik ville inte släppa iväg sin syster redan, nu när hon äntligen var hemma. Hans världsberömda syster, som spelade med världens stora symfoniorkestrar.
– Hur länge stannar du hemma den här gången?
– Resten av sommaren och större delen av hösten åtminstone. Det blir i alla fall inga utlandsresor på ett bra tag.
– Kul. Då kanske man kan få se dig lite oftare. Jag kan lära dig hur gräsklipparen fungerar…
– Jag ska faktiskt vara hemma och ta hand om mig själv och mitt hus ett bra tag framöver, det lovar jag.
– Vi får väl se hur det blir med den saken, sa Patrik med tvivel i rösten.
Just då kom Annika ut på altanen.
– Måste du redan gå?
– Förlåt mig, Annika, men jag är så vansinnigt trött.
Hon lämnade motvilligt sällskapet. Det hade varit roligt att stanna, men Beatrice kände han hon inte orkade mer just nu. Dessutom skulle de träffas redan dagen därpå, i samband med konserten.
Beatrice rös till av den kyliga nattluften. Ljuset från den ensamma gatlyktan utanför häcken nådde inte ända fram till huset. Vid trappan och ytterdörren var mörkret tätare.
Hon hörde inget ljud, såg ingenting, men ändå hade hon blivit okontrollerat rädd. Det var bara en känsla av att hon inte var… ensam.
Dörrlåset gick upp med ett svagt klickande och hon steg in i hallen och hängde upp jackan, samtidigt som hon stängde av larmet. Tände ljuset i hallen, köket och vardagsrummet och alla smålampor som stod på soffbord och byråer tills undervåningen badade i ljus. Allt såg ut som hon lämnat det.
Irriterad på sig själv gick hon ut i köket, för att dricka ett glas vatten.
På diskbänken stod en odiskad kaffekopp.
Den hade inte varit där när hon lämnade huset. Hon hade inte druckit kaffe, eller ätit över huvud taget, utan lagt sig att sova direkt. Hon hade inte ens packat upp sina väskor, de stod fortfarande kvar i sovrummet.
Ändå stod det en odiskad kaffekopp på diskbänken.
Hade någon tagit sig in i hennes hus under tiden hon var hos Patrik och Annika? Kanske fortfarande var kvar? Larmet, som hon hade installerat samtidigt som hon flyttade in för fyra år sedan, måste vara sönder. Hon höll andan, lyssnade spänt. Tankarna forsade genom huvudet på henne.
Hon stirrade på kaffebryggaren. Den var tom. Men kaffekoppen stod där den stod med en brun kafferand längst ner i botten.
Hon kastade en hastig blick över axeln. Stod det inte någon bakom dörren? Till slut lyckades hennes hjärna förmedla en flyktimpuls till benen och med ett par steg var hon ute ur huset och sprang mot Patrik, Annika och räddningen.
Hon bankade desperat på dörren.
– Vad i herrans namn är det? Har du glömt nåt?
Patrik tittade förvånat på henne.
– Vad har hänt, du ser helt förstörd ut?
– Någon… har varit inne i huset. Kanske är kvar. Jag har haft inbrott!
– När då? Nu när du var hos oss? Larmet då? Gick det inte igång? Har något blivit stulet? Alla frågorna kom i en enda utandning.
– Vet inte.
– Såg du inte efter?
– Är du inte klok! Jag såg ju att någon hade varit där, kanske var kvar när jag kom hem. Jag vågade inte stanna.
– Vi ringer polisen omedelbart. Hur upptäckte du det? Var rutan krossad på baksidan?
– Såg inte, har ingen aning, men…
– Men vad då?
– Kaffekoppen.
– Nu får du nog lugna ner dig ett par gram och berätta lite mer sansat. Vilken kaffekopp? Kom in för Guds skull och stå inte och gasta i dörren, sa Patrik brutalt, tog henne resolut i armen och ledde in henne i vardagsrummet.
Beatrice satte sig på yttersta kanten av soffan och försökte berätta, men rösten bar knappt.
– Jag kände att något var fel redan innan jag gick in.
Hon strök sig över pannan och ögonen. Det ryckte i ögonlocken.
– Det stod en smutsig kaffekopp på diskbänken.
Patrik fnös.
– Du hade väl glömt att diska den innan du gick över till oss. Är det något att hetsa upp sig för? Tänk om jag hade ringt polisen.
Han log medlidsamt mot sin syster. Sedan började han skratta.
Beatrice stirrade lömskt på honom.
– Är det så roligt tycker du? Problemet är bara det, herr Larsson, att jag inte drack kaffe. Och har alltså inte ställt den där koppen på diskbänken. Men du kanske har varit där och glömt den?
– Självklart inte. Är du hundraprocentigt säker?
– Tror du annars att jag skulle springa hit fullständigt panikslagen? Va? Tror du det?
Annika stod i dörren och lyssnade på samtalet.
– Det låter väldigt konstigt, sa hon eftertänksamt. En inbrottstjuv tar sig väl knappast tid att dricka kaffe?
– Vi får gå dit och kolla. Annika du stannar här med Louise, så går Bea och jag. Vågar du?
– Ja, sa hon tveksamt.
Patrik var inte överdrivet stark, men Beatrice litade på honom. Det var avgjort tryggare att undersöka huset med honom i sällskap.
– Men vi håller ihop, hör du det? Inget sånt som att du tar övervåningen, så tar jag undervåningen, fattar du?
– Ja, lillsyrran, jag fattar, log Patrik.
Bakom leendet hade det solbrända ansiktet bleknat en nyans.
Huset var som hon hade lämnat det. Utom en enda detalj. Diskbänken var tom. Beatrice trodde inte sina ögon. Diskbänken var obevekligt skinande blank. Ingen kaffekopp.
– Vad i…
Patrik gav henne ett menande ögonkast.
– Jaha, du var nog väldigt trött efter resan, min vän.
– Fattar du inte, sa hon andlöst. Han var här när jag kom hem. Han fanns kvar i huset och tog bort den när jag rusade hem till er. Han kanske stod här bakom dörren!
– Okej, vi förutsätter att du inte har sett i syne. Låt oss gå igenom huset och se om han lämnat några andra spår, eller tagit något. Din dyrbara violin till exempel. Har du kollat kassaskåpet?
– Nej. När skulle jag ha gjort det?
Ingenting saknades i vardagsrummet och där fanns heller inget direkt värdefullt. Ett par affischer på väggarna, en bokhylla med många böcker och få prydnadsföremål. Det enda tänkbara stöldobjektet, förutom violinen, var ett par antika silverljusstakar som stod på pianot, men de var kvar, precis som TV:n och stereon. CD-stället verkade också orört.
Beatrice följde efter sin bror upp till andra våningen med en puls som om hon hade sprungit ett maratonlopp. Sängöverkastet var skrynkligt, men det hade sin naturliga förklaring. Hon hade legat och sovit halva eftermiddagen. Violinen var inlåst i kassaskåpet, som satt fastskruvat i väggen längst in i klädkammaren och det fanns ingenting som tydde på att någon försökt bryta upp det. Alla fönster var stängda, blomkrukorna stod där de stod. Allt var sig precis likt.
– Hur ser det ut? Något som saknas?
– Inte vad jag kan se, svarade Beatrice fundersamt. Det verkar faktiskt inte som…
– Är du riktigt säker på det där med koppen? Jag menar det fanns inga brytmärken på dörren, ingen har i alla fall brutit sig in. Alla fönster är stängda. Och larmet… det var väl på? I så fall är det ett spöke du har haft på besök.
– Det där var inte roligt, fräste Beatrice.
Plötsligt kom hon ihåg fönstret i sovrummet, Hade hon lämnat det öppet? Hon gick tillbaka och kände på fönsterhakarna. Låsta. Persiennerna nerdragna. Hade hon verkligen stängt fönstret innan hon gick hemifrån?
– Vad är det?
– Vet inte. Jag kommer inte ihåg om jag stängde fönstret till mitt sovrum.
– Tydligen gjorde du det. Dessutom ligger det på andra våningen. I så fall måste han ha klättrat upp på en stege. Glöm det här nu, Bea! Det är nog tröttheten som spelat dig ett spratt. Jag går hem till Annika, klarar du dig själv? Inga mardrömmar?
– Hoppas inte det.
– Är det min världsberömda syrra som låter så ynklig på rösten? Skärp till dig nu och gå och lägg dig. I morgon är en ny dag och då har du glömt alltihop.
Patrik Larsson funderade på vad hans syster hade sagt. Hade det verkligen varit någon där? Grinden gnisslade svagt när han sköt upp den och gick ut på gatan.
Han såg inte mannen som stod fem meter ifrån honom, under ett äppleträd i trädgården. Dit ljuset från den ensamma gatlyktan inte nådde.
